Will I make this?
Don't think so. Om detta kommer fortsätta med sömnlösa och gråtfyllda nätter lär jag inte klara av detta längre. Snacka om pyskisk påfrestning. Varför ska det alltid vara värst på nätterna? Säkert för att ingen hör. Och igår tänkte jag bara att jag inte kommer klara det här. Jag vill inte flytta. Vill inte lämna mina vänner och familj här, som just nu är allt jag har. Och Smulan. Hade jag bara kunnat hade jag åkt upp till Sthlm direkt och fixat visum och bokat närmsta bästa flyg till honom. Men här sitter jag. Ensam. Och kväver mitt gråt. Men gud så patetiskt detta låter. Jag får nog skaffa en riktig dagbok och skriva ner sånt här babbel i. Det är väl inte kul för er att läsa om hur dåligt jag mår. Självklart är jag glad för Mickis skull. Men på ett sätt hoppas jag att han kommer få en brutal hemlängtan och komma hem igen. Snacka om ego. Men i såna här situationer så är man egoistisk. Nu har det gått ett dygn sedan jag hörde från honom. Inte ett sms, inte ens ett mail. Man ska visst inte begära för mycket nu för tiden. Men det hade varit önskvärt. Idag är det mulet. Hoppas det inte kommer regn. Jag ska försöka övertyga mig själv om att han snart är hemma, och att vi snart ses igen. Önska mig lycka till.
/Frida
