Dj Friday

Varför kommer det sig att livet går upp och ned precis som en berg- och dalbana? Jag menar vissa stunder så är allt så ljust, klart och helt underbart. Stunder då man bara älskar livet och alla dess möjligheter och äventyr det bär med sig. Sen finns det stunder där allt är mörkt, trist och helt tomt. Något man bara längtar bort ifrån och önskar att livet bara kunde ta slut. Då man avskyr sig själv och alla andra och inte vet vad man ska ta sig till.

Det är som att stå i en helt kolsvart atmosfär, på en liten plätt. Du ser inget, du hör inget och vet heller inget. Du ska ta dig ifrån den här plätten. För den är hemsk. Du vet varken ut eller in. Det värsta utav allt, är att du inte vet hur du ska ta dig ifrån den. Ett steg ut och du faller, utan att något eller någon tar emot dig, ett ändlöst fall. Det finns många vägar att gå, men du vet inte vilken som är rätt.. vad gör du? Stannar du kvar på plätten och låter plågorna ta över dig? Eller stannar du kvar och hoppas på att det kommer ljusare tider? Du står inför ett ultimatum. Vad du än väljer så bär var sak med sig sina följder. Det är då du inte vet vad du ska göra. Vem du ska vända dig till. Eller om du bara ska låta allt vara som det är och låtsas att allt är okej...Ska du våga chansa?

Det är så här det känns att leva. För efter att ha varit på den svarta plätten så kommer det ljusare tider då man ser mycket klarare och vet så mycket mer. Det är då man vet hur det känns att leva. Att leva på riktigt. För att vara vid liv och att leva är två helt skilda saker. Det ena innebär inte automatiskt det andra. Det gäller bara att ta sig ifrån denna plätten. Det är många som inte klarar det, men man ska inte ge upp när man väl är där, för det är så det är att leva. Man ska inte ge upp efter minsta första och lilla motstånd, man ska ta sig igenom det, det är då man blir stark och det är då man lever. Jag lever nu.

blomman vill bryta loss.
känna frihet.
se dagsljus.
men är fast i sin knopp.
det är för kallt.
inget värmer.
det är för mörkt.
inga förhoppningar.

vårdnad och kärlek.
är vad som krävs.
det enda som begärs.
för att blomman ska släppas.
villkorslös kärlek.
för evigt blommande.
med samma glödande färg.

Ni vet. När man känner sig som ett pussel och inte kan hitta den sista pusselbiten. När det känns som alla andra pratar ett språk som man inte förstår. Och dom pratar med en själv. Hur kan man beskriva den känslan? Otillräcklighet? Just nu känner jag mig maktlös och otillräcklig. Jag hatar när mina nära mår dåligt, speciellt när man känner att man inte kan göra något. Det finns inget man kan säga eller göra för att få personen att må bra igen. Speciellt inte på avstånd. Men jag vet att mina vänner är lika starka som jag är och att dom kommer klara sig ur alla kriser som finns. Så länge vi har varandra, visar att man finns där och att man faktiskt bryr sig. Det betyder så himla mycket. Jag vet att jag i allafall hade god nytta av mina vänner och familj när jag mådde som sämst. Jag visste att de fanns där, att jag hade någon till hands om det var något och det är det som är ovärderligt. Och det är det som är vänskap. Sann vänskap. Sanna vänner har man kvar när dom andra har gått, sanna vänner består och sanna vänner kan man alltid lita på. Och jag har världens bästa vänner som förtjänar det bästa i hela världen. Och jag hoppas att ni vet att jag finns no matter what! Jag älskar er!♥

/F

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag uppskattar ärlighet hos personer. Det är något som jag sätter och prioriterar väldigt högt. Dock har jag väldigt svårt att lita på personer med tanke på det jag har gått igenom i mina år.  Och det har inte blivit lättare det sista direkt. Jag hatar att vara den sista som får reda på saker och ting. Att vara ärlig och rak genom att säga som det är är inte så mycket begärt. Man ska inte behöva fråga eller dra ur någon något, det ska liksom komma automatiskt om man nu har lite kurage i sig vill säga. Och det förutsätter jag att vänner har gentemot varandra. Jag vill och tål höra sanningen oavsett hur mycket den än gör ont. För det gör ännu ondare att inte få veta den, eller att få veta den efter alla andra...

Sanningen kommer fram, förr eller senare - oavsett om man vill eller inte...

/F

Jag har svårt att sova ikväll. Många tankar i mitt huvud som jag känner att jag behöver få ut. Det här kommer förmodligen bli ett tråkigt, långt och helt meningslöst inlägg, men ingen tvingar er att läsa och jag skulle väl gissa på att det kanske är en som orkar läsa igenom allt..

Det känns som jag har förlorat så mycket. Jag har förlorat en vän, som var mer än bara en vän och en familj. Jag hade så mycket då som jag inte har nu. Men även om jag har förlorat så mycket så har jag ändå vunnit mer. Jag har fått veta saker om mig själv som jag inte visste innan, jag har än en gång rest mig från botten och ska sakta men säkert bestiga lejonklippan, igen. Jag har fått inse vikten av att vara en vän samtidigt som vikten att jag har vänner runtom mig. Jag har fått veta att min familj (hela min familj), återigen, gör allt för mig och för att jag ska må bra. Jag har återigen blivit övertygad om att jag är en stark individ och på något sätt känns det som att jag kan klara av hur hårda smällar som helst. Fast, vad är vitsen med framgång och lycka om man ändå inte får dela den med någon? Jag vill egentligen inte tänka så, men det är den funderingen jag har - och jag är säkert inte ensam. Jag har alltid varit en målmedveten tjej, men nu känns det som att jag inte riktigt vet vad jag vill längre. Det finns så mycket jag vill göra snarare. Ibland önskar jag att jag kunde se in i framtiden bara för att se vad som händer, kommer jag fortfarande  bara gå och drömma? Eller komma jag leva min dröm? Vad är min dröm? Det sägs att när man förlorar något så vinner man något annat, frågan är bara om vinsten är värt förlusten, och hur ska man i såfall veta det? Kan man veta det? Varje dag jag vaknar intalar jag mig själv att det finns så mycket "där ute" som är värt att leva för, mitt liv hänger inte på någon annans liv. Jag är en självständig kvinna som gör mina egna val och fattar mina egna beslut. Och det är bara jag som kan påverka hur jag vill se på livet, hur jag vill att det ska se ut och hur jag gör för att nå det. Det är jag som har makten över mitt liv, mina drömmar och min värld. Att förändra ens liv och livssyn kan vara så enkelt som att se det ur ett annat perspektiv;

Don't cry because it's over. Smile because it happened.

/F