up and down
Varför kommer det sig att livet går upp och ned precis som en berg- och dalbana? Jag menar vissa stunder så är allt så ljust, klart och helt underbart. Stunder då man bara älskar livet och alla dess möjligheter och äventyr det bär med sig. Sen finns det stunder där allt är mörkt, trist och helt tomt. Något man bara längtar bort ifrån och önskar att livet bara kunde ta slut. Då man avskyr sig själv och alla andra och inte vet vad man ska ta sig till.
Det är som att stå i en helt kolsvart atmosfär, på en liten plätt. Du ser inget, du hör inget och vet heller inget. Du ska ta dig ifrån den här plätten. För den är hemsk. Du vet varken ut eller in. Det värsta utav allt, är att du inte vet hur du ska ta dig ifrån den. Ett steg ut och du faller, utan att något eller någon tar emot dig, ett ändlöst fall. Det finns många vägar att gå, men du vet inte vilken som är rätt.. vad gör du? Stannar du kvar på plätten och låter plågorna ta över dig? Eller stannar du kvar och hoppas på att det kommer ljusare tider? Du står inför ett ultimatum. Vad du än väljer så bär var sak med sig sina följder. Det är då du inte vet vad du ska göra. Vem du ska vända dig till. Eller om du bara ska låta allt vara som det är och låtsas att allt är okej...Ska du våga chansa?
Det är så här det känns att leva. För efter att ha varit på den svarta plätten så kommer det ljusare tider då man ser mycket klarare och vet så mycket mer. Det är då man vet hur det känns att leva. Att leva på riktigt. För att vara vid liv och att leva är två helt skilda saker. Det ena innebär inte automatiskt det andra. Det gäller bara att ta sig ifrån denna plätten. Det är många som inte klarar det, men man ska inte ge upp när man väl är där, för det är så det är att leva. Man ska inte ge upp efter minsta första och lilla motstånd, man ska ta sig igenom det, det är då man blir stark och det är då man lever. Jag lever nu.
