Dj Friday

Ibland är ensamheten min värsta fiende. Det är när jag är ensam som alla tankar cirkulerar om och om i mitt huvud. Tankar som jag vanligtvis inte tänker när jag befinner mig med någon eller några. När jag är ensam känner jag mig ganska ofta liksom tom. Lost. Det går liksom inte att förtränga dem. Jag vill inte. Tankarna om det som ska komma ske gör mig jätteförvirrad och nästan lite deprimerad. Visst det ska bli jätteroligt att flytta till Karlstad, men det innebär så mycket annat. Jag måste lämna min lägenhet som jag trivs i. Jag vet inte var jag ska göra av Smulan. Min älskade snuttegris. Alla mina vänner och min familj finns liksom här. Mikael åker till USA en termin vilket gör att allt kommer ändra sig. Jag vill inte veta hur det kommer bli. Det värsta är att man alltid tänker att det värsta kommer att ske. Jag har liksom börjat försöka se det bra i att han ska åka. Visst, jätteroligt för honom. Men på något sätt känns det liksom..jag vet inte.. fel typ? Det är så mycket som kommer ske nu. Och jag önskar lite grann att allt inte skulle ske på samma gång. Vart ska jag få mitt stöd ifrån? Visst jag har fortfarande mina vänner här, men jag vet inte. Det känns inte som att någon förstår hur jobbigt jag känner att det är, med allt. Jag vill prata. Men jag kan inte prata. Jag är inte den som pratar. Istället håller jag allt inom mig. Eller så skriver jag. Som i denna stund. Men det är sån jag är. Jag är egentligen ganska genomskinlig. Även fast jag ler finns det de som känner mig som ser att det inte riktigt är så som jag får det att se ut att vara. Som jag vill att det ska vara. Varför kan inte livet vara en dans på rosor? Varför kan inte alla val vara självklara? Och att allt är som en saga - med ett lyckligt slut. Men någon sa till  mig en gång - att det är detta som är verkligheten och att lyckliga slut bara exsisterar i sagorna. Men jag vill tro på att även det som sker i verkligheten kan ha ett lyckligt slut - eller är jag bara barnslig då?

/Frida