Starkare?
Jag trodde jag va starkare än så här. Men jag vet inte om jag klarar det här så mycket mer alltså. Jag har inte ätit eller sovit sen i söndags. Men va e meningen med det? Det finns ingen mening längre...Jag känner mig övergiven och utelämnad. Ensam i det tomma mörka. I belong somewhere else...
Du var min styrka...
Other thoughts
Ibland är det svårt att koppla. Ibland alldeles för enkelt. Nu var det för enkelt men blått gick inte till blått utan snarare till rött. Felkoppling. Ändå är det svårt att koppla bort. Att stänga av. Tänka något annat. Men jag hoppas, tror och har blivit övertygad om att jag har fel. Men ni som känner mig vet ju; jag ska alltid ha rätt. Men denna gången vill jag inte ha rätt. Men jag vill ändå veta. Det sägs att ibland är det bättre att ljuga om sanningen gör ont. Men jag tål att höra sanningen, oavsett hur ont den än skulle göra. Jag har gjort det förut. Jag är stark och kommer alltid vara stark. Och nu kommer snart Mikael hem. Då är jag starkare än någonsin. Vi kommer vara starkare än någonsin. Det hör till!
Och idag flyttar Smulan...
/Frida
Hello you
Vi har väl alla våra perioder som man inte får lust till något. Möjligtvis att ligga kvar i sängen, strunta i att dra upp persinnerna, skita i att svara när telefonen ringer och önskar att man vore en annan person. En bättre människa. En gladare människa. En snyggare människa. En rikare människa. Men jag har många gånger fått inse att det inte är någon idé. Jag kommer aldrig bli någon annan, hur mycket jag än försöker. Hur mycket jag än vrider och vänder. Rumpan är alltid bak ändå. Varför är det så många som har så svårt att vara nöjda med sig själva och sina liv? Visst, man kanske uppskattar det man har och njuter av tillvaron, men hade det inte varit lite bättre med det där lilla extra? Och det där lilla extra varierar ju, beroende på person och situation. Ibland vet jag inte vad jag vill få ut genom att skriva sånt här blask. Men behöver man ha en mening med allt? Ett syfte? Varför? Kan det inte bara vara "Vad och Vem är?" -frågor? Jag mår dåligt och känner mig ensam och ledsen, men vi skiter i varför. För ärligt talat så vet jag inte. Men jag mår bra också. Jag har lite svårt att bestämma mig - även om jag inte kan välja hur jag ska må, tyvärr. Fast jag ler ändå. Lurar andra och mig själv att allt är som det ska. Det blir så mycket enklare då, och någon gång, kanske det blir som det ska tack vare det. Men inte idag.
/Frida
Ångest
Åh! Om en vecka är det tenta..Jag har typ tre böcker och läsa ut till dess, tre och en halv närmare bestämt. Men den halva hade jag tänkt att läsa ut imorgon så då kan man ju säga tre, eller hur? Det är så mycket som pågår i mitt huvud just nu. Så många tankar som spinner på för fulla drag. Jag är liksom van att ha många funderingar i huvudet och många bollar i luften, men det här är liksom utöver det vanliga. Jag känner ett pirr hela tiden. Och jag har svårt att avgöra om det är ett bra pirr, eller ett dåligt pirr. Förhoppningsvis det förstnämnda. Men jag har en känsla av att det är en blandning av båda. Och jag känner mig otillräcklig, för det känns inte som jag har tid för mig själv ens. Fast ändå känns det som jag har all tid i världen men att jag förvaltar den på helt fel sätt. I hate it!
Idag har varit en tung dag. Det var en händelse som fick mig och mina tankar att gå på högvarv. Och det är jobbigt när man redan hade tillräckligt med saker att tänka på innan liksom. Så kommer det här som ett brev på posten. Usch! Jag hatar lögner - mer än så säger jag inte...
Nu ska vi se om en natts sömn kan göra lite gott för morgondagen. Natti natti!
/Frida
Där är den..
Min lägenhet. Den ligger ute på Eidars hemsida nu. Usch! Va jobbigt. Tänk om man ändå hade haft massa pengar så man hade haft råd att ha kvar den? Jag trivs ju så här. Inomhus. Gårdsfolket är väl inte mycket till att hängra i granen. Men jag gillar verkligen denna lägenhet. Den är ju trots altt min första. Min egen första lägenhet. Det är som att förlora sin första kärlek. Det blir liksom tomt. Tänk när jag står här och packar i alla flyttlådor. Åh vad jag kommer ångra mig. Förhoppningsvis ångrar jag mig mindre när jag packar upp dem igen. På andra sidan sjön. På andra sidan Vänern. Och gräset var inte grönare där. Men det kanske blir? Det går ju trots allt mot höst nu, och det vet vi ju alla vad det innebär. Inte sant?
/Frida
De känslor
De känslor som finns runt omkring en. Känslor som är bra, känslor som är dåliga. Känslan av att finnas till, känslan av att vara värdelös och oduglig. De är många. Fler än oss. Och alla vill de olika. En del säger till mig ”Det ordnar sig” Jag säger till många ”Det ordnar sig”. Frågan är, gör det verkligen det? Jag har börjat tro att det kanske inte gör det längre. Okej, mycket fixar sig säkert om man har tur. Men lyckan kommer och lyckan går. Man tar de man har och av det man får. När allt det goda lämnat en. Finns bara minnen kvar. Minnen man längtar tillbaka till. Minnen man vill ska bli verklighet. Igen. Man går runt och hoppas. Hoppas på något man vet att det aldrig kommer gå. Inte någon gång. Vad gör man då?
Jag undrar. När tar allt hopp slut? Egentligen?
En del av mig..
Du gav mig din hand.
Jag tog hela ditt liv.
Du gav mig din kropp.
Jag tog hela din själ.
Du gav mig nåt att tro på.
Jag tog allt för givet.
Du gav mig nåt att leva för.
Jag tog mig själv i kragen och börja leva.
För dig. För oss. För kärleken.
Kärleken som du fått mig att tro på.
Kärleken som får mig att andas, känna och älska.
För jag älskar dig.
/F
Du..
Så underbar
Så vacker
Så söt
Kan du då förstå?
Att jag älskar dig när jag säger så?
/F
Ta mig..
Ta mig till dina drömmar. Ta mig till den värld jag inte visste fanns. Låt mig få ta. Låt mig få ge. Låt mig få känna. Låt mig få se. Där finns allt och lite till. Låt mig komma till din värld. Så länge du vill.
/Frida
Visa vad du känner..
Innan allt går förgäves. Ta chansen medan du har den. Det är inte säkert att du får den någon mer gång. Säg vad du vill. Säg vad du tycker och tänker. Gör det. Det kommer att hjälpa dig i framtiden. Bry dig inte om vad andra gör eller säger. Gör vad du vill. Det du känner för.
Det är precis vad jag gör.
Metaforisk jämförelse
Jag såg en sopbil förut. Den var grå. Hemma i Trollhättan är de gröna. På något sätt uppenbarade sig en spegel till verkligheten för mig. Att sopbilen är grå beror nog på att miljön är grå. Att Trollhättans sopbilar är gröna - är vad miljön borde vara; grön. Normativ tanke. Vad är? Vad borde vara? Hur ska vi nå dit? Karlstad visar vad som är, Trollhättan visar hur det borde vara. Jag gillar en blandning. Att se framåt, men ändå leva kvar i nuet. Det känns som att det alltid ska stå som en kamp gentemot varandra. Nutid Vs. Framtid. Grått Vs. Grönt. Karlstad Vs. Trollhättan.
Tänk vad en sopbil kan få en att fundera så mycket..
/Frida
Pirrigt
Gud! Fredag idag. 1, 2 och 3 dagar kvar till skolan börjar. Det börjar faktiskt bli lite pirrigt. Och jag vet att jag kommer vara så nervös på måndag kväll så jag kommer skita på mig. Men egentligen har jag ju inte att vara nervös över. Eller? Jag vet att jag har stöd från så många. Hela min familj vet att jag kommer klara det, Mikael vet att jag kommer klara det. Men tänk om jag inte gör det, hur skulle jag se ut i deras ögon då, vem skulle jag vara då? Skolan kommer säkert inte vara det största problemet. Det som jag är mest orolig över är att jag inte kommer klara av att vara ifrån mina vänner och min familj nu. Jag, Frida Karlsson, ska flytta från Trollhättan. Visserligen har jag flyttat ut ur och in i denna staden lite hur som haver tillsammans med päronen. Men nu är jag ensam. Trollhättan är liksom min stad. Jag kommer härifrån. Även om jag bott i VBG och i MLD så är ändå Trollhättan staden som jag känner. Samtidigt känner jag att jag har tröttnat på allt här. Jag vet vilka gator som fortfarande inte har asfalterats och är byggda av kullersten, jag vet vilka folk som går till krogen, jag vet vart man tar vägen efter, jag vet att det blir kaos i trafiken när det varit broöppning, jag vet att alla gnäller på allt som de kan gnälla på. Så egentligen, vad är det jag lämnar? Tryggheten? Men kan det inte vara lite spännande också? Att inte veta något - ha allt nytt framför sig. Jag har alltid velat härifrån. Nu får jag äntligen en chans. Nu ska jag äntligen göra det. Men ibland känns det bara fel, skrämmande och helt vansinnigt. Fast innerst inne vet jag att jag gör rätt, och jag tror nog att jag kommer gilla Karlstad - även om Trollhättan ligger mig varmt om hjärtat..
/F
Lycklig
Jag har världens bästa pojkvän som gör mig till den lyckligaste i hela världen. Det känns bara så rätt att
vi är vi och inte du och jag!
Du är bäst och jag älskar dig mest!!! ♥♥♥
/F
English
I try my best, but I don't succeed. I get what I want, but not what I need and I feel so tired but I can't sleep. Tears come streaming down my face. Could this be worse?
This is a bad day. I've had pain in my chest all day long. It hurts really bad when your thousands miles away At the moment I don't think I can fix this. But as you said, this will be a test for us - and right now I don't think I will pass it. Even though I know I have to. Yesterday, all my problem seemed so far away. But this is another day. I'm trying to stay positive but it is very hard. But I'm trying , I really am. It's hard for me to say I'm sorry, you know - sorry seems to be the hardest word. The only thing I truly want and need right now is the only thing I can't have. I wish I could turn back the time, with the result of this in our hands. Don't you think it would be different? Because I do.
You're telling me that this will make us even stronger. But you know, as well as I do, that we have to make i through first. It will not be easy. But I hope, when we do - there will be no sadness anymore. Because everywhere I go I'm whole if you are there beside me. And I hope love will find a way and guide me through this. Then I will know that we both are gonna make this.
Try to fix me.
And sorry for my bad english. I just felt to write in english for a change.
/Frida
Will I make this?
Don't think so. Om detta kommer fortsätta med sömnlösa och gråtfyllda nätter lär jag inte klara av detta längre. Snacka om pyskisk påfrestning. Varför ska det alltid vara värst på nätterna? Säkert för att ingen hör. Och igår tänkte jag bara att jag inte kommer klara det här. Jag vill inte flytta. Vill inte lämna mina vänner och familj här, som just nu är allt jag har. Och Smulan. Hade jag bara kunnat hade jag åkt upp till Sthlm direkt och fixat visum och bokat närmsta bästa flyg till honom. Men här sitter jag. Ensam. Och kväver mitt gråt. Men gud så patetiskt detta låter. Jag får nog skaffa en riktig dagbok och skriva ner sånt här babbel i. Det är väl inte kul för er att läsa om hur dåligt jag mår. Självklart är jag glad för Mickis skull. Men på ett sätt hoppas jag att han kommer få en brutal hemlängtan och komma hem igen. Snacka om ego. Men i såna här situationer så är man egoistisk. Nu har det gått ett dygn sedan jag hörde från honom. Inte ett sms, inte ens ett mail. Man ska visst inte begära för mycket nu för tiden. Men det hade varit önskvärt. Idag är det mulet. Hoppas det inte kommer regn. Jag ska försöka övertyga mig själv om att han snart är hemma, och att vi snart ses igen. Önska mig lycka till.
/Frida
No return
And he's gone. Det känns som han har varit borta en evighet. Men det har tyvärr bara gått en dag. Och jag räknar redan ned till han kommer hem igen. Då allt kommer bli som vanligt. Usch! Det här är bland det värsta jag varit med om. Det gjorde, och gör, så ont inom mig att jag bara har lust att gräva ned mig någonstans. Det spelar ingen roll vad jag sysslar med, försöker göra allt för att inte tänka på det. Men tankarna är där hela tiden. Åh vad jag har lust att boka en flygresa nu. Jag vill inte vara ensam. För jag känner mig mer ensam än någonsin just nu. Även fast jag vet att jag har stöd från familj och vänner så känns det som en del av mig saknas. Snacka om heartache (jag kommer inte på någon bra definition på svenska). Varför ska man utsätta sig för sånt här? Va fan, helt ärligt. Jag försöker trösta mig själv genom att tänka att det kunde vart ett år. Eller ännu längre. Men vad hjälper det? Inget! Åh vad jag önskar att jag va nära honom igen. Åh vad jag ångrar att jag lyckades bli övertalad. Men aldrig mer! Never! För det här är outhärdligt. Förhoppningsvis känner jag något annat imorgon. Men det vet jag att jag inte kommer, men snart i allafall. Hoppas. För jag saknar dig, Mikael. ♥
/Frida
Hard to say I'm sorry
Everybody needs a little time away
I heard him say
From each other
Even lovers needs a holiday
Far away from each other
Hold me now
It's hard for me to say I'm sorry
I just want you to stay
After all that we've been through
I will make it up to you
I promise to
And after all that's been said and done
You're just a part of me I can't let go
Couldn't stand to be kept away
Just for the day
From your body
Wouldn't want to be swept away
Far away
From the one that I love
Hold me now
It's hard for me to say I'm sorry
I just want you to know
Hold me now
I really wanna tell you I'm sorry
I could never let you go
You're gonna be the lucky one...
Tomma ord
Ibland är ensamheten min värsta fiende. Det är när jag är ensam som alla tankar cirkulerar om och om i mitt huvud. Tankar som jag vanligtvis inte tänker när jag befinner mig med någon eller några. När jag är ensam känner jag mig ganska ofta liksom tom. Lost. Det går liksom inte att förtränga dem. Jag vill inte. Tankarna om det som ska komma ske gör mig jätteförvirrad och nästan lite deprimerad. Visst det ska bli jätteroligt att flytta till Karlstad, men det innebär så mycket annat. Jag måste lämna min lägenhet som jag trivs i. Jag vet inte var jag ska göra av Smulan. Min älskade snuttegris. Alla mina vänner och min familj finns liksom här. Mikael åker till USA en termin vilket gör att allt kommer ändra sig. Jag vill inte veta hur det kommer bli. Det värsta är att man alltid tänker att det värsta kommer att ske. Jag har liksom börjat försöka se det bra i att han ska åka. Visst, jätteroligt för honom. Men på något sätt känns det liksom..jag vet inte.. fel typ? Det är så mycket som kommer ske nu. Och jag önskar lite grann att allt inte skulle ske på samma gång. Vart ska jag få mitt stöd ifrån? Visst jag har fortfarande mina vänner här, men jag vet inte. Det känns inte som att någon förstår hur jobbigt jag känner att det är, med allt. Jag vill prata. Men jag kan inte prata. Jag är inte den som pratar. Istället håller jag allt inom mig. Eller så skriver jag. Som i denna stund. Men det är sån jag är. Jag är egentligen ganska genomskinlig. Även fast jag ler finns det de som känner mig som ser att det inte riktigt är så som jag får det att se ut att vara. Som jag vill att det ska vara. Varför kan inte livet vara en dans på rosor? Varför kan inte alla val vara självklara? Och att allt är som en saga - med ett lyckligt slut. Men någon sa till mig en gång - att det är detta som är verkligheten och att lyckliga slut bara exsisterar i sagorna. Men jag vill tro på att även det som sker i verkligheten kan ha ett lyckligt slut - eller är jag bara barnslig då?
/Frida
Vad andra tänker
Vad andra tänker om andra är egentligen inte väsenlitgt. Men ändå så är det det man har i huvudet när man exempelvis ska köpa något nytt klädesplagg. "Undrar hur folk skulle tycka att jag såg ut i den här". Det är ofta såna här tankar sätter stopp för många. Men egentligen borde det inte göra det. Vi måste våga vara oss själva lite mer. Och våga säga vad vi tycker och står för lite oftare. Det behövs mer sånt i dagens samhälle! Det jag egentligen vill ha sagt är att vi skulle bry oss mindre om vad andra tänker om oss, om vi inser hur sällan de faktiskt gör det. Jag menar. Jag har fullt upp med att tänka på mig själv och har varken tid eller lust att tänka på vad andra ska tänka eller tycka. Gör det du med! För vad är poängen egentligen? Just live your life - och gör det du vill, annars kommer du bara ångra dig senare! Och det vill vi väl inte?
/Frida
