up and down

Varför kommer det sig att livet går upp och ned precis som en berg- och dalbana? Jag menar vissa stunder så är allt så ljust, klart och helt underbart. Stunder då man bara älskar livet och alla dess möjligheter och äventyr det bär med sig. Sen finns det stunder där allt är mörkt, trist och helt tomt. Något man bara längtar bort ifrån och önskar att livet bara kunde ta slut. Då man avskyr sig själv och alla andra och inte vet vad man ska ta sig till.

Det är som att stå i en helt kolsvart atmosfär, på en liten plätt. Du ser inget, du hör inget och vet heller inget. Du ska ta dig ifrån den här plätten. För den är hemsk. Du vet varken ut eller in. Det värsta utav allt, är att du inte vet hur du ska ta dig ifrån den. Ett steg ut och du faller, utan att något eller någon tar emot dig, ett ändlöst fall. Det finns många vägar att gå, men du vet inte vilken som är rätt.. vad gör du? Stannar du kvar på plätten och låter plågorna ta över dig? Eller stannar du kvar och hoppas på att det kommer ljusare tider? Du står inför ett ultimatum. Vad du än väljer så bär var sak med sig sina följder. Det är då du inte vet vad du ska göra. Vem du ska vända dig till. Eller om du bara ska låta allt vara som det är och låtsas att allt är okej...Ska du våga chansa?

Det är så här det känns att leva. För efter att ha varit på den svarta plätten så kommer det ljusare tider då man ser mycket klarare och vet så mycket mer. Det är då man vet hur det känns att leva. Att leva på riktigt. För att vara vid liv och att leva är två helt skilda saker. Det ena innebär inte automatiskt det andra. Det gäller bara att ta sig ifrån denna plätten. Det är många som inte klarar det, men man ska inte ge upp när man väl är där, för det är så det är att leva. Man ska inte ge upp efter minsta första och lilla motstånd, man ska ta sig igenom det, det är då man blir stark och det är då man lever. Jag lever nu.


och så plötsligt

jag erkänner
men jag vill också ha den där känslan
ni vet.
den där känslan.
va fan ska man göra
le och se glad ut?
jag försöker, men funkar verkligen det?

1 year later

ett år senare. standing stronger than ever before. fan va tiden går. men vad ska det betyda? att segla på vågorna på ett stormigt hav. att flyga genom berg och dalar. att ta sig genom skratt och gråt. det är det som gör oss starka. starka individer. där vi har rätten att styra hur vi själva vill ha det. hur vi vill uppleva vår tillvaro. det blir alltid vad man gör det till, men aldrig som man har tänkt sig. men jag vet att jag lever. för jag känner smärta. jag känner glädje. jag andas. jag är glad att jag är där jag är idag mycket tack vare mina vänner och min familj, men framför allt tack vare mig själv. och jag vet att jag kommer ta mig dit jag vill vara. men jag ger det tid. för allt har sin tid och mening.

förr ville jag byta plats med vem som helst. men inte idag. jag är glad att jag är jag. att jag är den jag är. att jag har de mest underbara vänner man kan ha. att jag har den mest stöttande (ibland krävande) familj man kan ha. tack! ♥

total eclipse of the heart

egentligen bryr jag mig inte
men ändå...ärligt talat
jag har svårt att förstå mig på vissa beteenden som vissa personer kan ha gentemot en trots att man inte ens förtjänar det.
förstår inte vitsen

men jag är glad
hälsar på alla
även folk jag inte känner
även en sån som ser ut som en idiot
en mördare
vem bryr sig
att vara trevlig skadar liksom inte
det behövs alltså fler som mig
fler som hälsar och är trevliga mot varandra
vi är ju inte mer än människor...

To be there

I glada stunder. I ledsna stunder. I ljusa tider. I mörka tider. Genom lycka. Genom sorg. Genom dagar. Genom nätter. Vi ska finnas till för varandra. Stötta varandra och trösta varandra. Glädjas med varandra. Glädjas åt varandra. Alltid. Hela tiden. Resten av livet. All the way. Familj. Vänner. Nära.  Kära. Alla.

I did it again

Kikade lite i arkivet. Det är väl på både gott och ont att allt finns där. Både det ljusa och det mörka.
Men det bästa av allt är att se och veta att det är vägen som fört mig dit jag står idag.
Jag har aldrig känt mig mer självsäker än vad jag är idag. Fast jag vet att jag kan bli bättre.
Saker som sas som jag tog åt mig av förr skrattar jag åt idag.
Jag har världens underbaraste familj.
Världens bästa vänner.
Världens finaste sambo.

Men det kommer, trots allt, de stunder som man önskar att man kunde stanna tiden, spola tillbaka den och önska att man var någon annanstans. Men det gör vi väl alla antar jag.

att släppas

vinterfrosten lättar.
blomman vill bryta loss.
känna frihet.
se dagsljus.
men är fast i sin knopp.
det är för kallt.
inget värmer.
det är för mörkt.
inga förhoppningar.

vårdnad och kärlek.
är vad som krävs.
det enda som begärs.
för att blomman ska släppas.
villkorslös kärlek.
för evigt blommande.
med samma glödande färg.


vad du anförtror åt mig ska jag anförtro åt dig

tänker inte skriva hur viktigt det här med ärlighet är. för det vet vi alla.
även om vi inte alltid lever som vi  lär. som vi kan. som vi borde.
jag skriver inte det här i tron om att jag är perfekt eller är bättre än någon annan på något sätt.
det finns ingen som är perfekt. men man behöver inte vara långt ifrån.

misstag gör vi alla. mer eller mindre. att göra misstag är helt okej, så länge man lär av dem.
lär sig av dom, och rättar sig därefter. jag har gjort misstag flera gånger. men även lärt mig att leva med dom.
att rätta mig efter dom. allt för att inte göra om samma misstag igen.
det bästa av allt är när man inser sitt misstag. erkänner det för sig själv. och alla andra.

jag har blivit sviken många gånger i mina dagar. av nära och av kära.
men jag förlät dom alla. även om jag minns de flesta av dom.
att förlåta är inte samma som att glömma. det går liksom inte att sudda ut.
hur mycket man än vill.

gå vidare. bli hel igen. finna sig själv.
det är mycket man ska gå igenom. och det är liksom bara början.
man vill ta ett steg åt sidan. titta på.
men ändå är man där. hela tiden. och man är med. även fast man inte vill. även om man inte orkar.
att kunna släppa taget. handlar det om vilja?

a part of me

Du gav mig din hand.
Jag tog hela ditt liv.
Du gav mig din kropp.
Jag tog hela din själ.
Du gav mig nåt att tro på.
Jag tog allt för givet.
Du gav mig nåt att leva för.
Jag tog mig själv i kragen och började leva.
För dig. För oss. För kärleken.
Kärleken som du fått mig att tro på.
Kärleken som får mig att andas, känna och älska.
Kärleken som du tog ifrån mig igen.



Dessa dar är inte gjorda för mig

Jag kan komma vart jag vill. Vet inte vart jag vill. Ni får mig vart ni vill. Jag fattar ingenting och dom får mig vart dom vill. Jag får en karta men inte vilken väg jag ska gå. Vart vill jag komma? Det är mörkt nu. Det är kallt här. Jag vill inte veta vart jag kommer.

det gör ont att veta, men lika ont att undra

Det gråter i mitt bröst.
Det regnar över staden.
Vems är den sorgsna röst,
som klagar i mitt bröst?

Hur vänligt regnet låter
Kring gator och kring tak.
För hjärtat, när det gråter,
hur regnets visa låter.

Det gråter utan skäl
i hjärtat, när det vämjes.
Allt är ju gott och väl
Jag gråter utan skäl.

Men bittrast är min plåga
att inte veta vad,
ej hat, ej kärlek..
Fråga mitt hjärta om dess plåga!

Paul Verlaine

mitt sista gnista hopp

Alla gånger man älskat men aldrig fått nåt tillbaks. Alla gånger man vetat fast man inte såg. Alla gånger man ville fast man inte fick. Alla gånger man kunde men inte gjorde. Alla gånger man gråtit utan att fått nån tröst. Alla gånger man skrattat utan att få dela med sig. Alla gånger man skrikit fast ingen hört. Alla gånger man viskat fast alla hört. Alla gånger man flyttat fast ändå stått still. Alla gånger man inte orkat men gjort det ändå. Alla gånger man synts men inte märkts.

Hur länge ska man stå ut?

It should have been me

Sol
sommar
hav
kust
du
jag
vi

vackra kombinationer utgör en vacker helhet. Men även dåliga kombinationer kan vara en vacker miljö. Delad glädje gör en vackrare vy. Men vi tillsammans gör den vackrast.

sometimes

sometimes everything is wrong..
sometimes you feel you're all alone..
but hey, don't let yourself down..
because I know you're gonna make it..
totally make it..
please, I hope you've learned from my mistakes..
and when you do feel all right, don't let it go..
don't push it away. you're strong and I know you'll never let it go

someone to rely on

Ni vet. När man känner sig som ett pussel och inte kan hitta den sista pusselbiten. När det känns som alla andra pratar ett språk som man inte förstår. Och dom pratar med en själv. Hur kan man beskriva den känslan? Otillräcklighet? Just nu känner jag mig maktlös och otillräcklig. Jag hatar när mina nära mår dåligt, speciellt när man känner att man inte kan göra något. Det finns inget man kan säga eller göra för att få personen att må bra igen. Speciellt inte på avstånd. Men jag vet att mina vänner är lika starka som jag är och att dom kommer klara sig ur alla kriser som finns. Så länge vi har varandra, visar att man finns där och att man faktiskt bryr sig. Det betyder så himla mycket. Jag vet att jag i allafall hade god nytta av mina vänner och familj när jag mådde som sämst. Jag visste att de fanns där, att jag hade någon till hands om det var något och det är det som är ovärderligt. Och det är det som är vänskap. Sann vänskap. Sanna vänner har man kvar när dom andra har gått, sanna vänner består och sanna vänner kan man alltid lita på. Och jag har världens bästa vänner som förtjänar det bästa i hela världen. Och jag hoppas att ni vet att jag finns no matter what! Jag älskar er!♥

/F

You wonder if your chance'll ever come or if you're stuck in square one

From the top of the first page
To the end of the last day
From the start in your own way
You just want somebody listening to what you say
It doesn't matter who you are

Under the surface trying to break through
Deciphering the codes in you
I need a compass, draw me a map
I'm on the top, I can't get back

You just want somebody listening to what you say

It doesn't matter who you are


In trust and honour

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag uppskattar ärlighet hos personer. Det är något som jag sätter och prioriterar väldigt högt. Dock har jag väldigt svårt att lita på personer med tanke på det jag har gått igenom i mina år.  Och det har inte blivit lättare det sista direkt. Jag hatar att vara den sista som får reda på saker och ting. Att vara ärlig och rak genom att säga som det är är inte så mycket begärt. Man ska inte behöva fråga eller dra ur någon något, det ska liksom komma automatiskt om man nu har lite kurage i sig vill säga. Och det förutsätter jag att vänner har gentemot varandra. Jag vill och tål höra sanningen oavsett hur mycket den än gör ont. För det gör ännu ondare att inte få veta den, eller att få veta den efter alla andra...

Sanningen kommer fram, förr eller senare - oavsett om man vill eller inte...

/F

Jag hade en gång...

Jag har svårt att sova ikväll. Många tankar i mitt huvud som jag känner att jag behöver få ut. Det här kommer förmodligen bli ett tråkigt, långt och helt meningslöst inlägg, men ingen tvingar er att läsa och jag skulle väl gissa på att det kanske är en som orkar läsa igenom allt..

Det känns som jag har förlorat så mycket. Jag har förlorat en vän, som var mer än bara en vän och en familj. Jag hade så mycket då som jag inte har nu. Men även om jag har förlorat så mycket så har jag ändå vunnit mer. Jag har fått veta saker om mig själv som jag inte visste innan, jag har än en gång rest mig från botten och ska sakta men säkert bestiga lejonklippan, igen. Jag har fått inse vikten av att vara en vän samtidigt som vikten att jag har vänner runtom mig. Jag har fått veta att min familj (hela min familj), återigen, gör allt för mig och för att jag ska må bra. Jag har återigen blivit övertygad om att jag är en stark individ och på något sätt känns det som att jag kan klara av hur hårda smällar som helst. Fast, vad är vitsen med framgång och lycka om man ändå inte får dela den med någon? Jag vill egentligen inte tänka så, men det är den funderingen jag har - och jag är säkert inte ensam. Jag har alltid varit en målmedveten tjej, men nu känns det som att jag inte riktigt vet vad jag vill längre. Det finns så mycket jag vill göra snarare. Ibland önskar jag att jag kunde se in i framtiden bara för att se vad som händer, kommer jag fortfarande  bara gå och drömma? Eller komma jag leva min dröm? Vad är min dröm? Det sägs att när man förlorar något så vinner man något annat, frågan är bara om vinsten är värt förlusten, och hur ska man i såfall veta det? Kan man veta det? Varje dag jag vaknar intalar jag mig själv att det finns så mycket "där ute" som är värt att leva för, mitt liv hänger inte på någon annans liv. Jag är en självständig kvinna som gör mina egna val och fattar mina egna beslut. Och det är bara jag som kan påverka hur jag vill se på livet, hur jag vill att det ska se ut och hur jag gör för att nå det. Det är jag som har makten över mitt liv, mina drömmar och min värld. Att förändra ens liv och livssyn kan vara så enkelt som att se det ur ett annat perspektiv;

Don't cry because it's over. Smile because it happened.

/F

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

När ska man vakna upp? När ska man gå vidare? När kan man gå vidare?

Du förtjänar en nominering för rollen du spelade..

/F

knock knock

Åh! Jag känner mig så ensam. Det är liksom bara jag och mina tankar. Mina jävla tankar. Jag har aldrig problem med att vara själv, har aldrig haft. Men det är skillnad på att vara själv och ensam, i allafall emotionellt. Och jag känner mig ensam. Det känns som jag saknar så mycket. Så mycket jag har haft, som jag inte längre har. Damn! Det känns som jag håller på att suddas ut, bit för bit. Jag känner mig så långt borta från allt vad en verklighet kan beskrivas som. Jag har varit här i snart nio timmar och jag längtar redan hem. Eller jag vet inte jag längtar inte hem egentligen. Jag längtar bara bort. Bort från mig själv, bort från ensamheten, bort från det här.

'

/F


Tidigare inlägg
RSS 2.0